Jag hade en bästa vän. Vi lärde känna varandra i högstadiet då vi fann varandra direkt. Sen var vi bästa vänner i ungefär 6 år, om inte mer kanske. Hon och jag var som Bill och Bull, vi visste allt om varandra och hon var den bästa vännen som fanns. Vi blev byxmyndiga ihop, hade första fjortisfyllan ihop, vi va på krogen första gången tillsammans, vi delade våra hemligheter med varandra, grät och skrattade ihop och gick hand i hand hem efter utekvällarna och tog alltid hand om varandra. 

Men så förändrades en hel del i våra liv och idag är vi som främlingar för varandra och jag hatar det ibland. Ibland får jag lust att bara ta upp telefonen och slå hennes nummer och
berätta om något roligt eller tråkigt som hänt. Men istället sitter vi på samma arbetsplats och ler stelt åt varandra. Det är som om jag kan hela hennes kroppsspråk rakt av samtidigt som jag inte känner igen henne överhuvudtaget.. Efter så många år tillsammans är man som främlingar helt plötsligt.